Idag hände en jobbig sak. En vän till mig fick reda på att hennes mamma fått cancer och ska börja med cellgifter nästa vecka. Självklart är jag där och stöttar henne, kramar henne och säger en massa positiva saker.
När hon sen går därifrån så är det som om luften går ur mig. Så svårt att förklara men det känns konstigt att trösta någon annan när jag själv är mitt uppe i de. Jag vill asbolut inte ha en massa medlidande och att folk tycker synd om mig. Men jag tror att många (även jag själv) ibland glömmer av att jag faktiskt är sjuk. Man kan inte tänka på det hela tiden. Då hade jag inte kunnat ta mig upp ur sängen vissa dagar.
Jag vill inte visa att jag mår dåligt för jag vill verkligen inte vara sjuk ..... Så jag tänker att om jag inte visar nåt så kanske det inte finns?
Missförstå mig inte nu, jag vill att mina vänner och familj ska komma till mig om det är något eller om ni mår dåligt. Jag blir arg på er annars..... Man kan aldrig jämföra såna saker, någon kan må väldigt dåligt för en liten sak men ändå måste man prata om det. Ibland kan det tillochmed vara skönt att höra att någon annan har problem :) Jag vill finnas här för alla nära och kära. ALLTID.

Detta skrev jag verkligen inte för att ni ska tycka synd om mig (det är INTE synd om mig). Bara väldigt skönt att få det ur sig.... Det finns så många tankar som snurrar i huvudet. Ibland måste man bara få ut det på ett eller annat sätt!

Kraam ♥